TomGraf

"Tiden flyger förbi". Dessa ord måste vara den största av alla klyschor. Men samtidigt, är vi så enormt dåliga på att fånga dagen, stunden eller alla små saker vi gör? För det känns ju verkligen som att tiden flyger förbi, utan att ge den ynkaste hundradels sekund att fånga stunden och ta vara på den.
Natten 7 januari var jag som vanligt till Tärnsjö för att minnas lite av det gångna. Trots att sällskapet inte var den samma och jag alldeles ensam gick den där biten genom skogen, fram till platsen, så var det givande och skrämmande. Jag minns bra att jag fick känslan av att vilja kunna prata till dig och berätta allt som hänt sedan du lämnade oss. Jag ville berätta att jag blivit stor nu och faktiskt står på egna ben. Jag ville berätta att vi alla har det bra men frotfarande minns dig.

Fem år sedan jag satt vid datorn och Fredrik kommer hem till mig och berättar vad som hänt. Fem år sedan jag för första gången fick smaka på livets sista och skrämmande epok, döden. För många av oss var det något helt nytt, vi hade aldrig känt smärtan av att förlora någon, för alltid. Jag minns att det var svårt att veta hur man skulle hantera så överväldigande känslor. Det var svårt att veta hur man skulle prata med vänner om det som hänt.


Tiden flyger verkligen förbi. Världens största men sanna klyché...