TomGraf

Som alla förhoppningsvis förstått så blir vi äldre med tiden och inte tvärtom. Våra kroppar växer upp till den perfekta, av naturen, skapade varelse. Med tiden slutar vi att växa, vi bryts ner, går neråt i våran fysiska utveckling. För en gång skall vi bli jord, en gång skall vi alla dö. 
Det är för mig alltid lika jobbigt att se, en gång unga kroppar, bli stela och åldras. Själva lägger vi inte märke till de långsamma förändringarna, men andra gör det.
Jag träffade en före detta lärare till mig här om dagen. Tomtefloss, en gång lyhörd och ilsken. Idag är han gammal och har svårt att höra. Efter att jag stött på honom och växlat några ord, som jag fick upprepepa på grund av hans nedsatta hörsel, så var jag ledsen. Jag funderade på tidens inverkan på oss människor, hur tiden inte bara ändrar våran påersonlighet och vårat tänkande, utan även vårat yttre. Det är läskigt att möta en gammal bekant som plötsligt har ett handikapp av sin ålder. Det är läskigt att behöva tänka att dennes tid snart är över och att han snart kommer bli till jord.
Människor stannar inte för gott. Efter ett antal generationer är även minnena av oss försvunna. Vilken menlös och obetydlig existens.