trädet
På min gata där jag bor, där står det ett träd. Den har växt samman med en gatulykta. Om nätterna när allt är mörkt runt trädet så lyser denna lampa upp trädens närliggande grenar och blad till något som jag finner så vackert att jag drömmer bort, till en annan paralell. Så många nätter jag gått förbi dess plats och varit berusad. Var gång jag har jag stannat upp, sträckt min nacke bakåt och kollat upp bland grenarna. Grenarna som lyses upp av lyktans sken och omslutas av nattens mörker och hat, bildar en helt egen värld. En värld skyddad av omvärlden, ett kryphål där saker och ting bara är. Inget krävs och inget görs. Man bara är. Varenda gång har jag önskat, innerligt önskat att stanna upp för evigt, att få bli del av dess oendlighet och egna värld.
Idag har ägaren av trädet sågat ner trädet. Det stog väl i vägen för något mer viktigt. Något mer viktigt än dess magi och oendlighet. Något viktigare än en liten pojkes drömm om en bättre värld och en bättre tid. Pojken är nu stor och han frågar sig hur något så simpelt som en gammal man och en motordriven såg kan förstöra något så magiskt, något som verkar så helt ofantligt oendligt som en dröm.
"Det krävs inte mycket fantasi och magi för att förstöra en dröm, men så otroligt mycket fantasi, hopp och återligen hopp att skapa en." 
