TomGraf

Du sätter dig ner och försöker koppla av, samla dig och få ditt hjärta att slå med en normal takt. Sakta känner du hur oron växer inom dig och du flyger upp från soffan och börjar vandra omkring i rummet. Du söker underhållning för att komma på andra tankar. Efter att ha vandrat i rummet, ställt dig vid fönstret och blickat ut genom staden, finner du för en stund ett lugn. Du skrattar och inser hur patetiskt löjlig du varit i ditt liv. Du tar ett djupt andetag och sätter dig på soffan igen och sätter på tv.n. Det går några minuter och du börjar åter igen känna hur svetten börjar pira fram ur dina porer, det blir tugnt att andas och ditt hjärta börjar slå hårdare och hårdare. Du flyger upp i soffan med tanken "jag måste göra någonting, såhär kan jag inte hålla på". Du klär på dig kläder och går för att ta en promenad. Känslan av att vara liten, en liten molekyl i ett stort universum drar sig över dig som en svart filt en varm sommardag. Du får känslan av att inte kunna sätta något i verk, att inte kunna lyfta den minsta stenen för att kasta den ut i vattnet. Du fokuserar din blick på ingenting och tar snabba och raska kliv, men ändå får du en obehaglig känsla av att allt går för sakta. Du vill börja springa, låta dina ben bära dig så snabbt de förmår och lite till. Du vet inte vart du är påväg eller om du kommer att trivas där. Hoppet om att allt ska bli som förr känns bara patetiskt och naivt, eftersom inget var bättre då. Men idén om att något i huvudtaget skulle kunna bli bättre känns ännu naivare.

Dagarna går och månaderna välkomnar en ny era, en ny vana av en tillvaro. En tillvaro som faktiskt inte är så tokig. Det enda som behövdes var lite tid för att vänja sig vid förändringarna som så drastiskt skedde över en natt. En natt du aldrig kommer att glömma...




...det ordnar sig ska du se