TomGraf

Jag drömde en helt enastående dröm inatt. Den handlade om häxor och trollkarlar. Och utspelade sig från ungefär 1500-2000. Det var en as fin och välskriven dröm. Jag funderar på att ta patent på storyn och skriva böcker/filmmanus av den. Det skulle lätt kunna bli 4 tjocka böcker av den. 
Drömmen hade verkligen allt. Den var inte förutsägbar. Den hade tragedi, mord, lycka, ambiotioner och äventyr. Ack. jag är helt berörd... 


/TKG, nyvaken och förtrollad

Skippa ordbajset och läs summeringen längst ner...

Kliché...............................................

                                              .............Kliché..........................

                                                                                                                                           

             ... Kliché...                      
                                                                                                 ...................Kliché....................

                                                                   .......................Kliché....................

                      ...........Kliché................................................                             

Nu när jag har presenterat mig själv och gjort narr av alla presentationer som någonsin ekat i alla tomma hjärnor där ute, så kan jag direkt gå över till dagens tema: Hat och irritation.

Nu har vintern nästan närmat sig sitt slut. Man känner hur något bekant ligger och krafsar inom en. Liv och glädje vill komma ut och spontaniteten vill blomma. Men det har sitt pris! Kroppen och nävarna som varit så blå och så ömma, att man inte kunna slagit ett enda slag för livet och den fria tanken, blir rastlösa. Men vintern ligger ju fortfarande kvar! Och rastlösheten skapar lättretlighet och förstärker irritationen mot allt.

Hur djävla dum jag än må vara. Hur korkad och patetisk jag än är, så kan och vill jag inte vara irriterad på mig själv.

Jag är istället irriterad på tanter med rullatorer, gubbar som luktar urin och svett, damer som kommit till växelåren och över natt transformerats till patetiska tanter som raggar på unga pojkar. Jag är irriterad på alla tråkiga och lata människor som vrider upp värmen i hemmet och gottar sig där tills vintern passerat.

Allvarligt talat! Vem vill vänta på att den där kärringen med rullator aktar sig så att man kommer förbi och fram i matvarubutiken. Vem vill lukta på en gammal gubbe som luktar piss! Vilken vettig pojke vill att någon djävla klimakterie-kärring ska komma och sumpa alla fräscha och eventuella ragg under kvällen, genom att hänga och dregla på just honom!?

Vid det här laget kan jag själv lista ut att du som läser antingen hatar eller avgudar mig. Själv väljer jag att hata dig oavsett vad du tycker eller tänker, av rädsla av att du hatar mig. Det är ju en populär försvarsmekanism i samhället (fördomar) och jag älskar alla "mainstream-människor" och faller ju självklart själv in i den kategorin, bara för att få höra till.

Ibland önskar jag att människor kunde läsa varandras tankar och direkt veta vad den andre personen egentligen tycker och tänker. Falskhet, lögner och patetiska raggningsförsök skulle genast försvinna från jordens yta och jag skulle slippa iaktta dessa patetiska män, som knappt kan prata, hur de försöker ragga på näst intill nyktra kvinnor. Jag skäms över att vara man i sådana situationer. För jag vet innerst inne att kvinnor medfött är experter att dra alla över en och samma gräns.

Nu tänker du "det är ju bara något man säger och inte menar till fullt allvar. Alla män är inte svin". Nej, det klart att du vet bättre än att dra en röd tråd genom mänskligheten och döma dem utan att de något dumt gjort . Men det är ju här de omedvetna fördomarna och det gömda föraktet föds. Detta medför att man lätt dömer människor lite för enkelt och kanske går miste om sitt livs knull eller kanske sin tvillingsjäl.

Nu börjar jag själv känna mig patetisk, fördomsfull och alldeles för hatisk mot allmänheten. Det är ni läsare med jobb där ute som betalar mitt ekonomiska bistånd och håller mitt löjliga liv kvar här på jorden genom att mata mig, betala min hyra och se till att jag kan torka mig i röven. Jag borde vara tacksam. Men det är samtidigt NI som matat min hjärna med fördomar mot människor som lever på socialbidrag och där med fått mig att hata mig själv och den sits jag befinner mig i nu när lågkonjunkturen ensam dikterar landet!

Jag summerar: Rädsla och monotona vardagar gör oss till sämre människor. Men innerst inne är vi alla idioter som inte förtjänar att leva. 

/TKG, inte alls bitter, egentligen